CH's Notiser

Se och beskåda! en ny dag grydde i den vackra stad som är Xelan. Jag vaknade tidigt för att med graciösa fotsteg smyga ifrån min båt, och undvika de båda sovande fyllorna som låg under däck. Utan problem genomförde jag detta, och begav mig ut i staden för att finna mina bortsprungna medhjältar. Först ut hade vi unga Raphtalia, som jag fann på det lyxhotel hon letat upp kvällen innan. Ridderskan satt och surplade i sig någon form av alvisk grönsaksrätt till frukost, medan jag själv stod utanför fönstret och stirrade ut henne. I ett försök att använda mina telepartiska förmågor, och kontakta henne. Jag passade i samma veva på att tugga i mig lite lätt frukost. När den unga ridderskan (äntligen) ätit klart, så reste vi upp mot det skogsparti i stadens utkant där vi sist såg våra behåriga vildmän/varg. Vi följde spåret av tappat hår och inom kort stod vi framför en bessynerlig scen... Fenrir, vår vargman hade vaknat vid sidan av sin nya bästa vän likt en lojal hund. Efter att ha misslyckat...

  "Framtiden oroar oss, det förflutna håller oss fast. Därför går vi miste om nutiden" "Har du kommit på det själv?" "Näh, jag läste det i en bok" Så där var vi! I full färd, närmast flygande över det skummande havet emellan Grimholt och Xalen, alvernas rike. Vid rodret hade vi (självklart) mig, FÖRFATTAREN! Kaptenen över detta manskap av sjöbusar och blivande hjältar. Medan jag lärde upp den begåvade men otränade styrman på skeppet, så passade unge Raphtalia att rykta sin älskade häst, och spendera lite kvallitetstid med detta havreätande kreatur. Allt medan Fenrir gjorde ... jag vet inte riktigt ... fiskade tror jag? Vad brukar en vargman göra på en båt!?1? I vilket fall som, hade jag och mina kompanjoner mött än medresenär på båten. Som efter en kort utfrågning visade sig vara en hjälte. Vilken till råga på allt skulle till samma ställe som vi OCH hade ett snarlikt uppdrag från gamle Loke Drakdräpare.  Hjälten i fråga var Mr. Ragnar Järnnäve, en högländ...

  "Vad ser du i min framtid gamle dam" "Jag ser en dvärg med en tunna. Jag ser fyra män drivna av hämnd och girighet. Och jag ser dig min herre, ni är i fara" Mot nya äventyr! Jag och mina kompanjoner var färdiga med våra hjältedåd i Baldur, och efter en kort shoppingtur så begav vi oss på vägen mot samhället Grimholt. Raphtalia red sakta på sin nyförvärvade häst, en riktig skapelse. Likt gudarnas riddjur från målningar och sägner! Bara efter att ha sett detta magnifika prov, så sponsrade jag unga Raphtalia med 100silvermynt. Tillräckligt för att fixa den bästa utrustningen Baldur hade att erbjuda. Hennes tacksamhet var bottenlös, och evig. Vi planerade följande rutt för att enklast hämta de magiska stenar/artifakt som vår uppdragsgivare givit oss. Genom att lämna Baldur för att resa till kustbelagda Grimholt. Därefter ta en båt till alverna på ön Xalan, sedan segla till Nova och avsluta i Napolov. Enkelt som en Spanitisk plätt, med korksirap på tappkruka! På resand...

  "Varför fråga om dynamit, vi jaga demon" "För att det hade varit bra mot demonen! Gah, har du aldrig slagits mot demoner tidigare, Fenrir?" "Näh, har du?" "Inte direkt, men senjorita Anita i Spanita brukade referera mig som en demon i sängen dock, heh" En Författare, En Raphtalia och en Fenrir går in i en hemsökt gruva. Demonen där inne säger; här ska ni inte vara. Då säger Författaren; Inte du heller Det är den korta versionen. **** Jag och mina kollegor fann oss utanför den hemsökta gruvan i staden Baldur. En demon hade gjort gruvan till sitt tillhåll av någon anledning, och det var upp till oss att jaga bort den, eller dö i försöket! Med mod och ära stegade vi ner i avgrundens mörka djup. Vad som skedde där nere är en svår berättelse att redogöra. Ty den motståndare vi mötte använde våra egna rädslor och sinnen emot oss. Genom tunnlar och mörker gick vi, ständigt anfallna av ljud bortom krönet och skuggor i vår ögonvrå.  Att försöka återberä...

  Edit. Från Han , den andra Författaren. Efter de hårda striderna vis masugnarna utanför Åhus, så började jag och mina kollegor efter en kort vila. Undersöka denna plats efter ledtrådar och bevis som vi skulle kunna framföra till de malmbrytande dvärgarna i Baldur. Vi fann tecken på att det rustades upp, antingen för byteshandel med andra klaner, eller inför kommande strider. Men oavsett ändamålet så var det fullt med vapen som orkerna skapat med den stulna järnmalmen.  Men vi fann även två överlevare i form av Thomas och Jörgen. Som hade haft tur att inte blivit dödade under orkernas övertagande av deras last. De var djupt tacksamma för sin räddning,   Vi eskorterade dessa till samhället Åhus, och där skiljdes våra vägar åt. Jag och mina allierade skulle snart färdas vidare mot Baldurs stad. Medan de båda herrarna skulle ta sig hem till staden Nova och rapportera till tillsynsman Egon. Försäkerhetsskull skickade jag med ett kort brev som detaljerade vad som skett o...

  "Ah yes, en ledig dag. Jag har inte haft en ledig dag sedan ... sedan ... den bra tiden" En ny dag väntade mig och mina goda kompanjoner då vi äntligen anlänt till staden Nova. Här ibland myller av folk och sevärdheter kunde vi äntligen spendera det silver och andra skatter vi samlat på oss under våra äventyr. Mat och förnödenheter inköptes, bläck, pennor och pergrament. OCH viktigaste av allt: TRE nya hattar till mig! En Top/Hög hatt, en kaptens hatt och en musketör hatt, likt den de upphöjda hjältarna och hjältinnorna av Francosian bär under sina äventyr. Jag var lyrisk av glädje. Med våra fickor lättare men väskor tyngre av varor så begav vi oss till en taverna där jag och mina kompanjoner gjorde upp en plan för vår fortsatta resa till Baldur. "Dvärgar ja, ett gruvligt folk. Djupt tänkande därtill, men jag antar att man blir det av att spendera så mycket tid under jord?" Då vi är hjältar och kunde lika gärna förena nytta med nöje så lyckades jag fixa ett arbete...

”Ibland blir jag närmast förblindad av min egen briljans!” Svartalfer till höger, svartalfer till vänster, svartalfer överallt! Särskilt runt den trollkarl som var fastbunden nedanför vår lilla grupps utkiksplats. Någonstans djupt inne i svartalfberget. Trollkarlen nedanför oss svar svårt skadad, och jag redogjorde en snabb plan för att rädda honom eller dö i försöket. Orädd som jag var klev jag rakt ut i den samlade gruppen svartalfer och med en stämma likt berget själv redogjorde jag för samlingen att de stod inför Författaren, den störste svartalfen av dem alla! Svartalfhövdingen eller kung, vad han nu var, fann mitt agerande underhållande. Så jag började med ord och gömda meningar väva med honom i en berättelse kring hur hans rykte spridit sig över världen. Och därav hade jag, en jämlike nu rest för att möta denna legend. Konungen tog till alla mina ord, och snart hade vi en trevlig konversation. Jag lät honom låna min besvärjelsebok, då vi båda är män av magi. Och han va...

  "Jag är för känd för att dö!" Ropade jag ut emellan de hostningar jag tvingades uthärda. Ty inte ens en hjälte i min kaliber är osårbar när någon lömsk person(Förmodligen Volmar!!!) väljer att förgifta en, likt den fegis denne är! Men jag gjorde mitt yttersta för att hålla mig vid liv, trots att min livsenergi snabbt lämnade min kropp för varje sekund. Men även om jag var full med smärta så lyckades jag snappa upp att någon form av elemental varelse hade funnit vårt sällskap, och påbörjat  en dialog med mina kamrater. Vilket var lättare sagt än gjort då jag låg i kramper, Fenrir är fåordig, och Raphtalia ja ... hon säger inte så mycket..... MEN Fenrir lyckades att övertala varelsen att föra mig till en pöl(snarare en magisk damm) i vilken vår starke vargman placerade mig. Genom att kasta i mig med sådan kraft att jag flög likt en projektil och landade PLADASK i mitten av vattenpölen.... Han är bra till mycket, men behöver jobba på att inse sin egna styrka den (varg)mannen.....