Författarens Journal 9: Nya vänner & Ny Hatt
"Vad ser du i min framtid gamle dam"
"Jag ser en dvärg med en tunna. Jag ser fyra män drivna av hämnd och girighet. Och jag ser dig min herre, ni är i fara"
"Jag ser en dvärg med en tunna. Jag ser fyra män drivna av hämnd och girighet. Och jag ser dig min herre, ni är i fara"
Mot nya äventyr!
Jag och mina kompanjoner var färdiga med våra hjältedåd i Baldur, och efter en kort shoppingtur så begav vi oss på vägen mot samhället Grimholt.
Raphtalia red sakta på sin nyförvärvade häst, en riktig skapelse. Likt gudarnas riddjur från målningar och sägner! Bara efter att ha sett detta magnifika prov, så sponsrade jag unga Raphtalia med 100silvermynt. Tillräckligt för att fixa den bästa utrustningen Baldur hade att erbjuda. Hennes tacksamhet var bottenlös, och evig.
Vi planerade följande rutt för att enklast hämta de magiska stenar/artifakt som vår uppdragsgivare givit oss. Genom att lämna Baldur för att resa till kustbelagda Grimholt. Därefter ta en båt till alverna på ön Xalan, sedan segla till Nova och avsluta i Napolov.
Enkelt som en Spanitisk plätt, med korksirap på tappkruka!
På resande fot passade jag på att visa upp min nya hatt, en så kallad "rishatt". Namngiven på grund av att denna typ av hatt oftast bärs av de bönder som befolkar de fjärran landet Kantarin. Med sina många under och utsökt mat(vad jag har hört).
Samtidigt som mina medresenärer blev gröna av avund kring min hatt så upptäckte vi två hjortar i skogen vid vår sida.
Fenrir blev som besatt!
Smög fram och anföll med sina bara klor och käft. Han greppade en hjort och brottade ner den, den djuriska delen av hans sinne hade övertaget. Och snart hade vargmannen slitit halsen av det otursamma djuret. Han delade därefter med sig av sitt byte, vilket jag tog motvilligt emot. Simpelt för att han hade DREGLAT NER HELA KÖTTBITEN!
Äckligt värre.....
Min avsky för denna gåva hade knappt hunnit lägga sig innan vi blev bemötta av tre resande krigare. Prisjägare visade det sig, som var på jakt efter MIG!?
Vi planerade följande rutt för att enklast hämta de magiska stenar/artifakt som vår uppdragsgivare givit oss. Genom att lämna Baldur för att resa till kustbelagda Grimholt. Därefter ta en båt till alverna på ön Xalan, sedan segla till Nova och avsluta i Napolov.
Enkelt som en Spanitisk plätt, med korksirap på tappkruka!
På resande fot passade jag på att visa upp min nya hatt, en så kallad "rishatt". Namngiven på grund av att denna typ av hatt oftast bärs av de bönder som befolkar de fjärran landet Kantarin. Med sina många under och utsökt mat(vad jag har hört).
Samtidigt som mina medresenärer blev gröna av avund kring min hatt så upptäckte vi två hjortar i skogen vid vår sida.
Fenrir blev som besatt!
Smög fram och anföll med sina bara klor och käft. Han greppade en hjort och brottade ner den, den djuriska delen av hans sinne hade övertaget. Och snart hade vargmannen slitit halsen av det otursamma djuret. Han delade därefter med sig av sitt byte, vilket jag tog motvilligt emot. Simpelt för att han hade DREGLAT NER HELA KÖTTBITEN!
Äckligt värre.....
Min avsky för denna gåva hade knappt hunnit lägga sig innan vi blev bemötta av tre resande krigare. Prisjägare visade det sig, som var på jakt efter MIG!?
"Vi är här för att ta Författaren. Han ska överlämnas till vår vård eller stå för de följande konsekvenserna"
"Jag tror ni fått det här om bakfoten. Ni söker Författaren från Grogurien. Jag är Författaren från staden Nora. Lätt misstag."
"Varför kräver ni Författarens överlämnad?"
"Varför kräver ni Författarens överlämnad?"
"Det enda vi behöver säga är att det hamnar om Förtal. Se så lämna över dig Författaren!"
"Över Fenrirs döda kropp, på dem!"
En hård skärmystling påbörjades, och vägen dammades upp av våra slag och pareringar.
Prisjägarkapten, spjutkastare, irriterande teleporterings-alv, och en feg pilskjutande nisse i skogen. Inget vi inte kunde ta, men nog bjöd de på motstånd.
Alven var väldigt precis, och lyckades få in ett par hugg mot mig och Fenrir.
Vilket fick vår vargman att bli halvt rabid!
Det var så att maginnehållet vände då jag skymtade honom sätta tänderna i alvens hals och slita den i stycken. En syn jag gärna glömmer.....
Unge Raphtalia red runt på sitt nya riddjur och gjorde anstormningar hit och dit.
Ända till det att hennes häst tröttnade och kastade av henne. Vilket var oturligt med tanke på att hon hade en kapten och två mannar som siktade in sig på vad dem trodde skulle bli ett lätt byte.
Jag var på väg för att hjälpa min unga kamrat när jag blev omkullbrottad och bunden likt ett djur! Fenrir i sin tur var vilse i sina djuriska tankar och tuggade fortfarande sönder alven.
En skugga av skräck föll över Raphtalia och hon stirrade nu döden i vitögat.
När plötsligt ....
Bågskytten i skogen och dennes attacker upphörde, och snart rullade ett avhugget huvud ut ur buskagen. Därefter följt av ett anfallsrop och en anstormning värdig en tavla.
Hela skogen ekade av ett enda namn:
En krigare av sällan skådad bragd rusade ut och högg ner spjutkastaren, och vände sig sedan för att bemöta kaptenen. Dessa duelerade en bra stund innan jag fick ett stopp till stridigheterna. Lugnet återvände till området och en skakig vapenvila slöts.
Endast Prisjägarkaptenen stod som levande i deras ekipage, och han skickades iväg med svansen mellan benen. Jag passade på att ge honom ett par visdomsord i samma veva;
Efter att ha dammat av oss, och blivit obunden i mitt fall... introducerade vi oss för den nykomna hjälten "Roland auf Grimholt", samt dennes vapendragare Thor. Vi tackade för assistansen och efter att ha insett att Roland var av gott sällskap, tog vi följe mot staden.
Vi tog och slog läger, och vid den sprakande lägerelden delade vi med oss av berättelser och kunskap, goda minnen och dåliga. Roland och Thor bjöd på vildsvin vilket jag åt väl utav. Medan vi delade med oss av det nerdregglade hjortköttet som Fenrir fixat.
Roland som även han var god vän med Loke Drakdräpare (Se Journal 7) talade om bland annat hur enhörningar bar på mystiska egenskaper till att förlänga liv. Och hur han önskade att han hade kunnat fixa något sådant åt sin nu döende vän. Schysst som jag är tipsade jag om när jag reste runt i landet Spanita med min Senjorita Anita, och hur vi beskådade horder av lokala enhörningar. Där i landet kallade Nös-hörningar*, stora, gråa, sura och med ett extra litet horn bakom det gamla för att snabbt hunna ersätta det stora vid ett eventuellt bortfall.
Kanske var något att undersöka vidare?
Utöver detta så visade Raphtalia vår vän Fenrirs spegelbild, vilket var ett event av sig.
Vår vargmans primitiva respons till detta var lika bekymrande som underhållande. Och efter dagens blodtörstiga strider och underliga maneér så började jag påminnas om hur lång ifrån civilisationen min vän faktiskt stod.
Efter en god natts sömn tog vi oss till Grimholt, och Roland som den gode man han är såg till att ordna ett EGET FARTYG TILL OSS! Kaptenen i mig jublade och jag bytte genast om till kaptenshatten för att sedan ta tag i ratten och rikta oss mot staden Xalan, och de äventyren som väntade där!
Prisjägarkapten, spjutkastare, irriterande teleporterings-alv, och en feg pilskjutande nisse i skogen. Inget vi inte kunde ta, men nog bjöd de på motstånd.
Alven var väldigt precis, och lyckades få in ett par hugg mot mig och Fenrir.
Vilket fick vår vargman att bli halvt rabid!
Det var så att maginnehållet vände då jag skymtade honom sätta tänderna i alvens hals och slita den i stycken. En syn jag gärna glömmer.....
Unge Raphtalia red runt på sitt nya riddjur och gjorde anstormningar hit och dit.
Ända till det att hennes häst tröttnade och kastade av henne. Vilket var oturligt med tanke på att hon hade en kapten och två mannar som siktade in sig på vad dem trodde skulle bli ett lätt byte.
Jag var på väg för att hjälpa min unga kamrat när jag blev omkullbrottad och bunden likt ett djur! Fenrir i sin tur var vilse i sina djuriska tankar och tuggade fortfarande sönder alven.
En skugga av skräck föll över Raphtalia och hon stirrade nu döden i vitögat.
När plötsligt ....
Bågskytten i skogen och dennes attacker upphörde, och snart rullade ett avhugget huvud ut ur buskagen. Därefter följt av ett anfallsrop och en anstormning värdig en tavla.
Hela skogen ekade av ett enda namn:
"ROOOOOOOOOOLLLLLLAAAAAAAAANNNNNDDDD !!"
En krigare av sällan skådad bragd rusade ut och högg ner spjutkastaren, och vände sig sedan för att bemöta kaptenen. Dessa duelerade en bra stund innan jag fick ett stopp till stridigheterna. Lugnet återvände till området och en skakig vapenvila slöts.
Endast Prisjägarkaptenen stod som levande i deras ekipage, och han skickades iväg med svansen mellan benen. Jag passade på att ge honom ett par visdomsord i samma veva;
"Idag föll du för den största fällan; nämligen att du underskattade Författaren!"
Efter att ha dammat av oss, och blivit obunden i mitt fall... introducerade vi oss för den nykomna hjälten "Roland auf Grimholt", samt dennes vapendragare Thor. Vi tackade för assistansen och efter att ha insett att Roland var av gott sällskap, tog vi följe mot staden.
Vi tog och slog läger, och vid den sprakande lägerelden delade vi med oss av berättelser och kunskap, goda minnen och dåliga. Roland och Thor bjöd på vildsvin vilket jag åt väl utav. Medan vi delade med oss av det nerdregglade hjortköttet som Fenrir fixat.
Roland som även han var god vän med Loke Drakdräpare (Se Journal 7) talade om bland annat hur enhörningar bar på mystiska egenskaper till att förlänga liv. Och hur han önskade att han hade kunnat fixa något sådant åt sin nu döende vän. Schysst som jag är tipsade jag om när jag reste runt i landet Spanita med min Senjorita Anita, och hur vi beskådade horder av lokala enhörningar. Där i landet kallade Nös-hörningar*, stora, gråa, sura och med ett extra litet horn bakom det gamla för att snabbt hunna ersätta det stora vid ett eventuellt bortfall.
"I Spanita hade de ochså enhörningar, fast annorlunda! stora, grå och med ett litet horn bakom det stora"
"Men då är det ju ingen enhörning"
"... är det du eller jag som är experten här?"
"Jag sade aldrig att jag var en expert..."
"Precis, så slutdiskuterat. Författaren 1, Raphtalia minus 3"
Kanske var något att undersöka vidare?
Utöver detta så visade Raphtalia vår vän Fenrirs spegelbild, vilket var ett event av sig.
Vår vargmans primitiva respons till detta var lika bekymrande som underhållande. Och efter dagens blodtörstiga strider och underliga maneér så började jag påminnas om hur lång ifrån civilisationen min vän faktiskt stod.
Efter en god natts sömn tog vi oss till Grimholt, och Roland som den gode man han är såg till att ordna ett EGET FARTYG TILL OSS! Kaptenen i mig jublade och jag bytte genast om till kaptenshatten för att sedan ta tag i ratten och rikta oss mot staden Xalan, och de äventyren som väntade där!
Jag hoppas dock att den där förljugna dvärg herren inte tänkt skicka fler prisjägare efter mig. Mitt förflutna verkar komma ikapp mig hur långt jag än flyr....
*********************************************
((( Spelmöte 9 av Drakar & Demon kampanjen, med spelledare M.A )))
Författaren: (Förmodad) Halv-alv, Yrke: Lärd, Spelare: CH
Fenrir Grårygg: Vargfolk, Yrke: Tjuv/jägare, Spelare: AE
Raphtalia Ravencrest: Människa, Yrke: krigare, Spelare: PB
Raphtalia Ravencrest: Människa, Yrke: krigare, Spelare: PB
