Författarens Journal 8: Demon Utdrivarna
"Varför fråga om dynamit, vi jaga demon"
"För att det hade varit bra mot demonen! Gah, har du aldrig slagits mot demoner tidigare, Fenrir?"
"Näh, har du?"
"Inte direkt, men senjorita Anita i Spanita brukade referera mig som en demon i sängen dock, heh"
En Författare, En Raphtalia och en Fenrir går in i en hemsökt gruva.
Demonen där inne säger; här ska ni inte vara.
Då säger Författaren; Inte du heller
Det är den korta versionen.
****
Jag och mina kollegor fann oss utanför den hemsökta gruvan i staden Baldur.
En demon hade gjort gruvan till sitt tillhåll av någon anledning, och det var upp till oss att jaga bort den, eller dö i försöket! Med mod och ära stegade vi ner i avgrundens mörka djup.
Vad som skedde där nere är en svår berättelse att redogöra. Ty den motståndare vi mötte använde våra egna rädslor och sinnen emot oss. Genom tunnlar och mörker gick vi, ständigt anfallna av ljud bortom krönet och skuggor i vår ögonvrå.
Att försöka återberätta vår upplevelse är näst intill omöjligt. För demonen gav oss falska syner och matade oss med lögner. Precis likt den gången jag blev inkastad i Orthus labyrint i min ungdom, fast tio gånger värre...
Jag talade med röster som inte var där, Fenrir försökte få upp ett spår av en fiende bortom vårt förstånd, och Raphtalia den unga stackarn fick sitt livs chock.
Under vår färd fann vi kroppar i gruvan, utspridda där demonen tagit deras liv.
Det konstiga var det att dessa alla bar på samma sköldmärke likt Raphtalia. De var av hennes folk, de var av Ravencrest huset. Paniken som inföll när hon ibland dessa fann sin far.
Raphtalias far, knappt vid liv förbannade sin dotter då hon svikit sin ed, och innan jag hann stabilisera honom (då jag trots allt är en doktor) så HÖGG HAN Raphtalia med en kniv rakit i bröstet.
Att vi blev chockade var ju bara förnamnet. Särskilt när han i nästa sekund sjönk död ner till marken, och ur skuggorna uppenbarade sig Dir.
Denna vackra skogsalv hade letat över världen för att finna mig. Jag blev överlycklig av att se henne.
Eller i alla fall var jag det fram tills det att hon började strypa mig. Fenrir och Raphtalia fick komma till undsättning, och med det bröts Dir's kropp i två och ur denne kom demonen.
En bevingad varelse kom ur skuggorna och klöste oss, men vi högg ner denne. Sedan tycktes mardrömmen över. Vi samlade ihop de döda Ravencrest trupperna, och jag började skriva på ett tal inför den kommande ceremonin. I vilken Raphtalia skulle få ta farväl av sitt folk, och deras kroppar skulle återbördas hem. Fenrir och jag skötte om sysslor i staden, och Raphtalia sörjde. Efter en förbryllande dag gick vi alla och lade oss, med förhoppning att vakna upp till en bättre dag.
Vad vi vaknade upp till var ett helvete.
Demonen, med sina trick! hade återigen spelat ett spratt på våra sinnen, och den dag vi levt ut i frihet hade ej skett. Vi var förbryllade, trötta och för några sekunder tappade vi modet. Ty hur skulle vi kunna besegra en varelse som använder oss själva som vapen?
Dock var Fenrir den som tog sitt sinne till fånga, hans primitiva med starka vilja tvingade oss ner mot avgrundens rand. För som han sade; vi kan inte backa, bara gå fram.
Intill en avsatts bäddad av mörker mötte vi odjuret, den infernaliska demon herren.
Våra sinnen var slut, och våra kroppar fyllda av vrede. Raphtalia svingade sig mot den spindellika jätten som var demonen och klöv denne. Men hennes attack besvarades med ett hånfullt skratt och ännu en gång ändrade demonen form till det av en gethövdad humanoid.
Efter det började striden på riktigt.
Likt en gudinna av vrede stred Raphtalia vid demonens fötter, ständigt svingande med sitt vapen och parerande av hugg som hade klyvt en svagare människa. Den förtvivlan hon känt över att hålla sin döde far omvandlade hon tack vare sin träning till beslutsamhet.
En beslutsamhet att förinta det monster som stod framför henne.
Fenrir var inte sämre själv då han från avstånd skickade pilar i demonens kropp. För att sedan likt en av skogens jägare svinga sig ner på dess rygg och trycka ner sina förstärkta klor ner i dess sjuka hud.
Han stred inte som en best, utan som en beslutsam jägare. Vars liv hängde på att fälla det villebråd som stod framför denne.
Jag själv tog tillfället i akt med att avfyra den ena lod'en efter den andre i demonens huvud och hals.
Armborstet gick varmt i min famn, och var gång demonen skulle hytta ett slag som skulle ta mina allierades liv så var jag där. Avfyrande på ett skott som tog monstrets uppmärksamhet, då denne fick plocka ur en lod från dess ögonhåla.
Jag och mina kollegor fann oss utanför den hemsökta gruvan i staden Baldur.
En demon hade gjort gruvan till sitt tillhåll av någon anledning, och det var upp till oss att jaga bort den, eller dö i försöket! Med mod och ära stegade vi ner i avgrundens mörka djup.
Vad som skedde där nere är en svår berättelse att redogöra. Ty den motståndare vi mötte använde våra egna rädslor och sinnen emot oss. Genom tunnlar och mörker gick vi, ständigt anfallna av ljud bortom krönet och skuggor i vår ögonvrå.
Att försöka återberätta vår upplevelse är näst intill omöjligt. För demonen gav oss falska syner och matade oss med lögner. Precis likt den gången jag blev inkastad i Orthus labyrint i min ungdom, fast tio gånger värre...
Jag talade med röster som inte var där, Fenrir försökte få upp ett spår av en fiende bortom vårt förstånd, och Raphtalia den unga stackarn fick sitt livs chock.
Under vår färd fann vi kroppar i gruvan, utspridda där demonen tagit deras liv.
Det konstiga var det att dessa alla bar på samma sköldmärke likt Raphtalia. De var av hennes folk, de var av Ravencrest huset. Paniken som inföll när hon ibland dessa fann sin far.
Raphtalias far, knappt vid liv förbannade sin dotter då hon svikit sin ed, och innan jag hann stabilisera honom (då jag trots allt är en doktor) så HÖGG HAN Raphtalia med en kniv rakit i bröstet.
Att vi blev chockade var ju bara förnamnet. Särskilt när han i nästa sekund sjönk död ner till marken, och ur skuggorna uppenbarade sig Dir.
Denna vackra skogsalv hade letat över världen för att finna mig. Jag blev överlycklig av att se henne.
Eller i alla fall var jag det fram tills det att hon började strypa mig. Fenrir och Raphtalia fick komma till undsättning, och med det bröts Dir's kropp i två och ur denne kom demonen.
En bevingad varelse kom ur skuggorna och klöste oss, men vi högg ner denne. Sedan tycktes mardrömmen över. Vi samlade ihop de döda Ravencrest trupperna, och jag började skriva på ett tal inför den kommande ceremonin. I vilken Raphtalia skulle få ta farväl av sitt folk, och deras kroppar skulle återbördas hem. Fenrir och jag skötte om sysslor i staden, och Raphtalia sörjde. Efter en förbryllande dag gick vi alla och lade oss, med förhoppning att vakna upp till en bättre dag.
Vad vi vaknade upp till var ett helvete.
Demonen, med sina trick! hade återigen spelat ett spratt på våra sinnen, och den dag vi levt ut i frihet hade ej skett. Vi var förbryllade, trötta och för några sekunder tappade vi modet. Ty hur skulle vi kunna besegra en varelse som använder oss själva som vapen?
Dock var Fenrir den som tog sitt sinne till fånga, hans primitiva med starka vilja tvingade oss ner mot avgrundens rand. För som han sade; vi kan inte backa, bara gå fram.
Intill en avsatts bäddad av mörker mötte vi odjuret, den infernaliska demon herren.
Våra sinnen var slut, och våra kroppar fyllda av vrede. Raphtalia svingade sig mot den spindellika jätten som var demonen och klöv denne. Men hennes attack besvarades med ett hånfullt skratt och ännu en gång ändrade demonen form till det av en gethövdad humanoid.
Efter det började striden på riktigt.
Likt en gudinna av vrede stred Raphtalia vid demonens fötter, ständigt svingande med sitt vapen och parerande av hugg som hade klyvt en svagare människa. Den förtvivlan hon känt över att hålla sin döde far omvandlade hon tack vare sin träning till beslutsamhet.
En beslutsamhet att förinta det monster som stod framför henne.
Fenrir var inte sämre själv då han från avstånd skickade pilar i demonens kropp. För att sedan likt en av skogens jägare svinga sig ner på dess rygg och trycka ner sina förstärkta klor ner i dess sjuka hud.
Han stred inte som en best, utan som en beslutsam jägare. Vars liv hängde på att fälla det villebråd som stod framför denne.
Jag själv tog tillfället i akt med att avfyra den ena lod'en efter den andre i demonens huvud och hals.
Armborstet gick varmt i min famn, och var gång demonen skulle hytta ett slag som skulle ta mina allierades liv så var jag där. Avfyrande på ett skott som tog monstrets uppmärksamhet, då denne fick plocka ur en lod från dess ögonhåla.
Striden varade i timmar, ingen utav oss tycktes få överhanden. Men demonen saknade något som jag och mina två allierade delade på: Vänskap.
............
..................
........................ heh, näh jag skojar bara. Det han saknade var RÅTT STÅL! och det hade vi gott om.
Till sist så tvingade vi ner odjuret! Raphtalia svingade sin sköld som knäckte skallen på demonen.
Fenrir greppade kanterna på hålet och drog vilket splittrade huvudet i två! ur dess inre rann mörk magi i form av ett moln ur. Och i gruvan ekade demonens rädsla (om de nu kan känna sådan) och ilska.
Den försökte fly, men när den begav sig så stod jag där, med min pålitliga mandolin i hand.
"Vik härdan demon kräk!"
SMACK! jag slog till demonen i sin nya form rakt mellan ögonen. Och med en explosion som skakade världen från Baldur till G'nora så förintades varelsen, och världen var återigen säker.
Jag och mina kompanjoner gav ett seger rop, och när detta nådda invånarna av Baldur. Så rusade dessa mot gruvan för att ta emot dess hjältar och belöna oss.
Allt var dock inte frid och fröjd, ty demonen hade dödat många av de arbetare som tillhörde gruvan.
Deras bortgång var en bitter eftersmak till vårt firande. Dock insåg vi att demonen med sina mörka spratt hade lurat oss alla, och de kroppar vi trodde tillhört Raphtalias folk, samt hennes far visade sig bara vara gruvarbetare. Maskerade igenom magi för att bryta ner våra sinnen. Jag såg Raphtalia le i smyg, då hennes lycka att ha sin far och folk fortfarande vid liv värmde hennes hjärta.
Vi blev upphöjda till skyarna av Baldurs folk, och i och med demonens fördrivelse från staden. Så blev jag så inspirerad att jag skrev en liten vers. Med vilken jag väljer att avsluta detta journal stycke med:
*---
Den kom efter oss
Nöp Raphtalia förstås
Ströp sedan Författaren
Drog Fenrir i svan
När djävulens klor
Sabbat vårt mod
Då skrek Författaren
Nu ger du fffaaaaaannnnnnn
Ge dynamit till Författaren
Ja va inte snåla, nej var inte snåla
yoohoo hoo
Ge dynamit till Författaren
Ja va inte snåla, nej var inte snåla
yoohoo hoo
--*
(Jag kan ju säga att den blev en klassiker direkt, hehe)
............
..................
........................ heh, näh jag skojar bara. Det han saknade var RÅTT STÅL! och det hade vi gott om.
Till sist så tvingade vi ner odjuret! Raphtalia svingade sin sköld som knäckte skallen på demonen.
Fenrir greppade kanterna på hålet och drog vilket splittrade huvudet i två! ur dess inre rann mörk magi i form av ett moln ur. Och i gruvan ekade demonens rädsla (om de nu kan känna sådan) och ilska.
Den försökte fly, men när den begav sig så stod jag där, med min pålitliga mandolin i hand.
"Vik härdan demon kräk!"
SMACK! jag slog till demonen i sin nya form rakt mellan ögonen. Och med en explosion som skakade världen från Baldur till G'nora så förintades varelsen, och världen var återigen säker.
Jag och mina kompanjoner gav ett seger rop, och när detta nådda invånarna av Baldur. Så rusade dessa mot gruvan för att ta emot dess hjältar och belöna oss.
Allt var dock inte frid och fröjd, ty demonen hade dödat många av de arbetare som tillhörde gruvan.
Deras bortgång var en bitter eftersmak till vårt firande. Dock insåg vi att demonen med sina mörka spratt hade lurat oss alla, och de kroppar vi trodde tillhört Raphtalias folk, samt hennes far visade sig bara vara gruvarbetare. Maskerade igenom magi för att bryta ner våra sinnen. Jag såg Raphtalia le i smyg, då hennes lycka att ha sin far och folk fortfarande vid liv värmde hennes hjärta.
Vi blev upphöjda till skyarna av Baldurs folk, och i och med demonens fördrivelse från staden. Så blev jag så inspirerad att jag skrev en liten vers. Med vilken jag väljer att avsluta detta journal stycke med:
*---
Den kom efter oss
Nöp Raphtalia förstås
Ströp sedan Författaren
Drog Fenrir i svan
När djävulens klor
Sabbat vårt mod
Då skrek Författaren
Nu ger du fffaaaaaannnnnnn
Ge dynamit till Författaren
Ja va inte snåla, nej var inte snåla
yoohoo hoo
Ge dynamit till Författaren
Ja va inte snåla, nej var inte snåla
yoohoo hoo
--*
(Jag kan ju säga att den blev en klassiker direkt, hehe)
*********************************************
((( Spelmöte 8 av Drakar & Demon kampanjen, med spelledare M.A )))
Författaren: (Förmodad) Halv-alv, Yrke: Lärd, Spelare: CH
Fenrir Grårygg: Vargfolk, Yrke: Tjuv/jägare, Spelare: AE
Raphtalia Ravencrest: Människa, Yrke: krigare, Spelare: PB
Raphtalia Ravencrest: Människa, Yrke: krigare, Spelare: PB
