Författarens Journal 5: Den Heroiska Räddningen

”Ibland blir jag närmast förblindad av min egen briljans!”

Svartalfer till höger, svartalfer till vänster, svartalfer överallt! Särskilt runt den trollkarl som var fastbunden nedanför vår lilla grupps utkiksplats. Någonstans djupt inne i svartalfberget.

Trollkarlen nedanför oss svar svårt skadad, och jag redogjorde en snabb plan för att rädda honom eller dö i försöket.

Orädd som jag var klev jag rakt ut i den samlade gruppen svartalfer och med en stämma likt berget själv redogjorde jag för samlingen att de stod inför Författaren, den störste svartalfen av dem alla!

Svartalfhövdingen eller kung, vad han nu var, fann mitt agerande underhållande. Så jag började med ord och gömda meningar väva med honom i en berättelse kring hur hans rykte spridit sig över världen. Och därav hade jag, en jämlike nu rest för att möta denna legend.
Konungen tog till alla mina ord, och snart hade vi en trevlig konversation.
Jag lät honom låna min besvärjelsebok, då vi båda är män av magi. Och han var mäkta imponerad av mina kunskaper och styrka.

Men när jag försökte göra en skenmanöver och låta honom dricka en mindre hälsosam dryck(som jag fortfarande inte vet hur jag fick tag på …) så tröttnade denne svartalf på mig och beordrade min död. Som om att detta inte var nog så kallade han mig lögnare.

Lögnare!? Jag!?!?

Då blev jag arg!

Knappt hade jag hunnit kalla på mina allierade när Raphtalia kastar sig ut från den klippkant hon stått gömd på och kraschar likt en lavin in i de närmaste svartalf krigarna. Hon tog begreppet ”det regnar kvinnor från skyn” och gav det en litterär mening.

Härnäst ropade Fenrir Grårygg ut ett ylande och slängde sig ner i striden, klor och huggtänder slet den ena svartalfen efter den andra i stycken!

Själv fick jag beskydda och trycka undan den hög av svartalfer som kastat sig över Raphtalia och rädda henne. Ty även om hennes senaste attack visat sig överraskande och stark, så hade den lämnat henne utsatt. Och när jag hjälpte henne upp så såg jag hur hennes livsenergi rann ur hennes kropp. Som ledare över gruppen (och doktor), så gav jag osjälviskt henne vår sista helande dryck, vilket fick henne på fötter igen.

 Striden mot svartalferna varade i vad som tycktes i evigheter. När vi huggit ner en så kom tre andra och tog dennes plats. Men vi gav inte upp!

jag sade till mina kompanjoner;

”Om detta är vår sista tid på denna jord, låt oss då leva ut dem i ära”

Innan jag dekapiterade ännu en svartalf.
Vid detta lag hade svartalf konungen/ledaren retireratt iväg då denne kommit att frukta mitt aggressiva stridande, samt att jag gjorde allt för att nå den som kallat mig lögnare! Han skulle falla vid min hand!
Ack så försvann han ner i en gömd gång och jag fick nöja mig med att kuva hans krigare istället. Och det det grämde mig grovt att svartalfen STAL min besvärjelsebok i samma veva!

Till sist stod vi där i ett hav av döda svartalfer, hårt sargade själva men vid liv. Fenrir släppte lös trollkarlen som presenterade sig som Efraim. Allt medan Raphtalia gjorde tecken efter tecken på att vi borde fly innan fler svartalfer skulle anlända. Jag erbjöd mina allierade att rita upp ett portal diagram som skulle kunna teleporterna oss i säkerhet, em tyvärr lyssnade de inte på denna iden….

Vi kunde höra ljud och trummor sjuda nere i berget och jag bad då Fenrir att blåsa i sin stulna svartalf stridhorn för att vilseleda de kommande förstärkningarna.

”Blås tre gånger, det tyder för reträtt. Lita på mig, jag är ju Författaren”
”tuuut, tuut, tuut”
” ….. låter det inte som att förstärkningarna kommer snabbare nu?”
”Fenrir för helsike, du blåste fel!!”

Tyvärr så var min vargman till allierade lite försnabb med blåsningarna så armén i vår rygg började istället att jaga oss snabbare. Efter det valde vi att göra en heroisk(men snabb) reträtt!

På vägen ut återfann Efraim sin förlorade trollstav, vilken han behövde för att kunna kasta sin trollstav. Jag försäkrade honom att ingen i vår grupp skulle göra narr av honom, för att alla kan vi ha lite svårt att stava rätt ibland. På tal om svårt så sprang vi på den Reser/ogren som vi stiftat oss bekantskap med tidigare i vårt äventyr. Han såg på oss, och jag började då vifta febrilt med armarna och ropa ut:

”Elden är lös, det brinner, fly min vän!”

Ogren tog mitt ord på allvar och snart sprang han vid vår sida och sprang ut i skogen. En bit utanför grottan öppnade Efraim en portal åt oss, som vi reste igenom och fann oss nu åter i hans torn på den lilla ön. Vi hade segrat!

Vad som följde därefter var vila, återhämtning och belöning. Den tacksamme trollkarlen gav oss mat och husrum, samt kastade den besvärjelse som skyddade öns fiskare, och drev undan det mörka hot som doldes under ytan. Han svarade på de frågor vi hade, gav mig en ny besvärjelsebok och lovade lägga in ett gott ord hos Dir när de möttes nästa gång. Fenrir gjorde han till en knarkare (eller något) då de en lång stund satt och mös med diverse svampar, elixir och pulver.

 

Sedan hade vi Raphtalia…
Mitt upp i vårt samtal med trollkarlen så öppnar Raphtalia sin mun och börjar prata! Det var en närmast religiös upplevelse! Jag skyndade mig till hennes sida, och med mina doktorskunskaper i ryggen kunde jag bekräfta att hon nu var botad. FÖRMODLIGEN igenom den osjälviska akt jag gjorde tidigare när jag lät henne dricka hela den läkande brygden. Denna kärlek och omtanke jag visade upp var nog för att bryta hennes spärrar i hjärnan och åter börja tala.

Sen att det första hon började prata om var hur hon skulle få tag på en ny handväska var ju klassiskt. För jag menar, ni vet kvinnor och handväskor, har jag rätt eh hehe.

Men jag och Fenrir var glad för hennes skull, och därefter tog vi farväl av trollkarlen och begav oss tillbaka till byn. I vilken vi bemöttes som de hjältar vi är. Män och kvinnor jublade, barn sjöng lovordade hyllningssånger och hundarna och katterna sänkte sina huvuden i vördnad.

Borgmästaren gav oss 120silvermynt vaddera, och såklart begav sig Fenrir och Raphtalia sig iväg och slösade upp sina pengar direkt på souvenirer. Medan jag lät folket få ta del av vårt heroiska äventyr och de strapatser vi utsatts för! Jag passade även på att dela ut lite autografer för de som var intresserade.

Belönade, och älskade hämtade vi vår tidigare reskamrat ”kortisen” och den där jävla Volmar! På den lokala puben, och satte sedan av mot vårt nästa resmål.
Vi hade hyrt in våra tjänster på ett handelsfartyg, och jag såg fram emot att få styra detta skepp.

Jag hade dock bara kommit ombord när mina kamrater överrumplade mig och band fast mig vid en av skeppets master. Tydligen som någon form av skämt, eller mer troligt för att de själva ville styra båten. Dock gick de bet, då jag övertog min nya roll på skeppet som kontrollant, i vilken jag delade ut order och verbalt straffade de sjömän som låg på latsidan.

Efter en dag dock när jag fann mig övergiven av besättningen, och trött på att titta på fiskmåsarna. Så tog jag mig loss från repet och knallade upp för att ta över rodret. Detta blev inte så långvarigt då kaptenen var helt oresonlig, samt att ett gäng sjömän plus Raphtalia brottade ner mig (igen) och förvisade mig från bryggan!

 Jag är inte långsint dock, utan valde då att kontrollera och justera de många artilleripjäser av baslistor som skeppet hade. En Baslista är ju bara ett större armborst, och jag är ju något av en expert på armborst. Tyvärr kan inte en expert räkna med en idiot, och efter att ha justerat den sista pjäsen så skulle jag test skjuta denna. Dock hade någon(förmodligen Volmar jävlen!) saboterat denna. Vilket medföljde att när jag skjut iväg harpunen så fastnade ett rep vid min fot och drog ner mig ner i havet.

Min förvåning var ett faktum, och de skratt som följde från skeppet tydde på att mina nu växande föraningar kring sabotage stämde… Fenrir hjälpte mig upp dock, och jag valde därefter att retirera ner i skeppets inre för att torka, äta och arbeta på mina memoarer.
Snabbt föll jag i sömn och drömde om det mitt hjärta suktat efter, ända sedan min flykts början;

”Ett hem där jag kan vara säker, och en fin hatt.”

 

 

 

 

 

*******************************************

((( Spelmöte 5 av Drakar & Demon kampanjen, med spelledare M.A )))

Författaren: (Förmodad) Halv-alv, Yrke: Lärd, Spelare: CH

Fenrir Grårygg: Vargfolk, Yrke: Tjuv/jägare, Spelare: AE

Raphtalia Ravencrest: Människa, Yrke: krigare, Spelare: PB