Författarens Journal 4: Ibland Svartalfer och Dir

 

"Jag är för känd för att dö!"

Ropade jag ut emellan de hostningar jag tvingades uthärda.

Ty inte ens en hjälte i min kaliber är osårbar när någon lömsk person(Förmodligen Volmar!!!) väljer att förgifta en, likt den fegis denne är!

Men jag gjorde mitt yttersta för att hålla mig vid liv, trots att min livsenergi snabbt lämnade min kropp för varje sekund. Men även om jag var full med smärta så lyckades jag snappa upp att någon form av elemental varelse hade funnit vårt sällskap, och påbörjat  en dialog med mina kamrater. Vilket var lättare sagt än gjort då jag låg i kramper, Fenrir är fåordig, och Raphtalia ja ... hon säger inte så mycket.....

MEN Fenrir lyckades att övertala varelsen att föra mig till en pöl(snarare en magisk damm) i vilken vår starke vargman placerade mig.

Genom att kasta i mig med sådan kraft att jag flög likt en projektil och landade PLADASK i mitten av vattenpölen.... Han är bra till mycket, men behöver jobba på att inse sin egna styrka den (varg)mannen.... Men med det magiska vattnet som strömmade igenom min skärrade kropp så återfick jag min vitalitet och ur dess djup reste jag mig med ett vrål!

"Ha-ha, ännu en gång drar jag segern från förlustens käftar!"

Jag, Författaren var tillbaka!

Omedelbart så föll mina ögon på mina kompanjoner och deras nyfunne vän.

En skogsalv vid namn Dir hade sökt upp oss, eller rättare sagt mig då hon bar på uppgifter som skulle underlätta vårt sökande efter den försvunna trollkarlen. Som för övrigt var en nära vän till Denne.

Jag inledde GENAST en charm offensiv vilket inte är svårt när man är en hjälte likt mig. 

Och snart förgyllde jag kvinnans stund med oss, genom att återberätta mina(och kompanjoners) äventyr som fört oss till hennes rike. Hon var mäkta imponerad, vilket hon inte var den förste att bli utav mig.

"Vad är det för något? det ser ut som en stam med en vågig vattenyta som vibrerar vid närmsta rörelse och..."

"Det är ett hål !!"

Dir förde oss till en portal som skulle föra oss vidare i vår jakt på hennes försvunne vän.

Sorgligt nog bad hon mig att stanna och hjälpa henne beskydda det rike hon omgav sig av.

Men jag sneglade på min tårögda kompanjoner, och fick tacka nej.

Men med ett löfte att återfinna hennes trollkarlsvän. Jag såg djupt i hennes ögon och berättade att jag alltid skulle finnas med henne, för alltid... tack vare att jag gav henne ett porträtt av mig själv med den inkluderade signaturen(värderad till ca 100 Spanitiska dubloner, bara så ni vet)

Med det steg vi igenom portalen och mot nästa mål.

Sporrad av min återkomst till gruppen så tog Raphtalia, den pigga tösen upp täten när vi letade oss igenom nästa område som portalen kastat oss in i. 

En skog med ett stundande mörker och facklor i bakgrunden, vars ägare vi ej visste hur de skulle bemöta oss.

Raphtalia signalerade för vår vargman att spana i förväg, och när han återvände så bar han på en orolig blick: 

"Vi problem har. Många svartalfer, många vapen har, framför oss"

"Fenrir min vän, den korrekta termen är *Mörkeralfer"

Vi letade oss fram till en grotta där Fenrir sett ett par svartalfer försvinna in i, och vi lade upp ett bemötande värdigt detta folk. Jag och Raphtalia letade oss fram till grottans ingång och kallade på svartalferna. Efter en kort stund dök fem stycken hårt beväpnade krigare upp.

Vilka måste haft dålig syn då de utan tvekan trodde mig och Raphtalia som lätta byten.

De anföll!

Men mitt i deras rusning så reste jag handen och ropade ut;

"HALT! JAG FÖRFATTAREN BEFALLER ER ATT STANNA!"

Den styrkan jag förde med i mitt rop fick de små bråkstakarna att sakta ner sitt anfall.

Vilket gav oss möjligheten att kontra deras anfall med vårt egna.

Raphtalia klöv och högg likt en gudinna as Othsmos, medan Fenrir lät sitt djuriska anlag sippra ur sin annars marmorlika fasad. Själv duellerade jag FEM svartalfer själv, för att skydda mina allierade. Vilket fungerar fint om man slåss mot en motståndare med ära.

Det hade inte dessa bråkstakar.... 

Jag fann mig snart stucken och tjuvskärr'd, likt att bli dödad av tusen små hugg.

Återigen började min syn att mörkna och jag insåg att Författarens slut kunde vara kommen.

I virvlat av pareringar och hugg såg jag Raphtalia och Fenrir i en desperat kamp mot det mörka hotet. Och vid detta tillfället svor jag på att kämpa till min sista droppe blod!

"Jag är Författaren av erat livs slut!"

Kallade jag ut och högg ner två av mina motståndare.

Men i samma veva blev jag spetsad av ett spjut, vars ägare flinade grymt i mitt ansikte.

Var detta mitt avslut?

Nej.

Jag hörde någon ropa ut mitt namn, och såg Fenrir kasta en flaska helande dryck(vilket jag påpekade att han skulle köpa innan vår avfärd) mot mig, och jag fångade den.

Drack upp innehållet, och medan dryckens läkande kraft fick spjutet att närmast tryckas ut ur min kropp så greppade jag svartalfen. Och med en knuten näve full av vrede, klappade jag till skrället och krossade skallen på denne!

När motståndaren seglade ner livlös på marken så tog jag spjutet som suttit i min kropp och använde det för att spetta den närmaste svartalfen. Jag vände mig sedan om och gav Fenrir en tumme upp. Denne gjorde samma sak, med ett bestiallt leende därtill.

Vårt sällskap hade nu kortat ner våra anfallare till endast en svartalf, som tappade modet och flydde ner mot de bergstunnlar som denna kommit ur.

Jag och mina kompanjoner gjorde ett tappert försök att skjuta den flyende motståndaren, men ack till ingen lycka.

(Svartalfen flyr från er, vad väljer i att göra?)

"Jag kastar en besvärjelse .... bok efter den!"

Efter denna hårda strid så tog jag och mina kompanjoner en kort vila. Och jag måste medge att vara nära döden två gånger på samma dag är rätt tufft, även för en inbiten hjälte, heh.

 Men vi tog och samlade vår styrka och bearbetade en plan innan vi gick vidare ner i tunnlarna. Varför kan ni undra? och svaret? enkelt: hjältar behöver ingen anledning.

(Samt att jag började tröttna på att Raphtalia och Fenrir lekte apport med varandra och det nyfunna signalhornet de hittat.....)

Vår färd fortsatte och var förhållandevis rätt ointressant, fram till det att väggarna började skaka och framför oss tornade plötsligt en ogre(känd som Rese i vissa länder).

Trots mitt hårt ansatta kropp och sinne så visste jag att Resar går att samtala med. Bara man är rak på sak. och jag kan ju inte säga annat än att jag är van vid att valla idioter....

Jag hade dock bara öppnat min mun när Raphtalia i sin okunnighet bestämde sig för att söka ära och tyst anföll ogren. Hon hoppade graciöst upp emot jättens ansikte, vapen i hand och skulle precis ge ett hugg värdig att bli återbildat på en tavla.

Men i sista sekund ... missade hon, och ogren gav Raphtalia ett slag som skickade henne in i den närliggande väggen med en krasch!

Med risk för att se min kära kompanjon bli till ett mellanmål åt denna bjässe gick jag emellan dem, och lyckades övertyga ogren om att jag var en del av dennes klan.

Ty var jag inte den största svartalfen ibland dem alla! 

Jag lurade iväg den store oger'n och assisterade min blåmärkta kamrat.

Utöver hennes heder så var det inga större skador. Men med risk för att vi skulle hamna i ännu en farlig situation så valde jag att ta täten när vi fortsatte i det stundande mörkret.

Där vårt enda sällskap var våra andetag och det dovta ljudet av tusentals röster som sjöng:

"Ner, ner, ner till Svartalf stad"

"Klappa! Knäppa! den svarta sprickan!"

"Ni går ner, ner ner ..... djupt djupt ner i svartalfstan"

"Medan Svartalfer kvaffar och Författaren skrattar,"

"Medan Författaren kvaffar och Svartalfer skrattar"

"Ni går ner, ner, ner i svartalf stad"

*******************************************

((( Spelmöte 4 av Drakar & Demon kampanjen, med spelledare M.A )))

Författaren: (Förmodad) Halv-alv, Yrke: Lärd, Spelare: CH

Fenrir Grårygg: Vargfolk, Yrke: Tjuv/jägare, Spelare: AE

Raphtalia Ravencrest: Människa, Yrke: krigare, Spelare: PB