Författarens Journal 11 - Spindelfighten!

Se och beskåda! en ny dag grydde i den vackra stad som är Xelan. Jag vaknade tidigt för att med graciösa fotsteg smyga ifrån min båt, och undvika de båda sovande fyllorna som låg under däck. Utan problem genomförde jag detta, och begav mig ut i staden för att finna mina bortsprungna medhjältar.

Först ut hade vi unga Raphtalia, som jag fann på det lyxhotel hon letat upp kvällen innan. Ridderskan satt och surplade i sig någon form av alvisk grönsaksrätt till frukost, medan jag själv stod utanför fönstret och stirrade ut henne. I ett försök att använda mina telepartiska förmågor, och kontakta henne. Jag passade i samma veva på att tugga i mig lite lätt frukost.

När den unga ridderskan (äntligen) ätit klart, så reste vi upp mot det skogsparti i stadens utkant där vi sist såg våra behåriga vildmän/varg.

Vi följde spåret av tappat hår och inom kort stod vi framför en bessynerlig scen...

Fenrir, vår vargman hade vaknat vid sidan av sin nya bästa vän likt en lojal hund. Efter att ha misslyckats att få liv i Ragnar, ty nordmän är kända för att sova sig igenom allt från jordskred och stormar. Så valde den lojale Fenrir att gräva ner sin hårige kamrat. Jag och Raphtalia såg på hur vargmannen omsorgsfullt grävde och täckte över barbaren. Och med ett bamburör(eller liknande) nedtryckt i munnen på Ragnar så kände Fenrir att hans dold(-ning?) av barbaren var klar.

Av någon anledning så satte Fenrir även upp ett kors/gravstens liknande föremål vid Ragnar jordhögen. jag vet inte om det är en sed vargfolket har, eller om det bara var för att lättare kunna återfinna barbaren när vi väl skulle behöva honom. Men konstigt var det.... I vilket fall som, den gyllene trion var återigen samlad och vi började söka av hamnen efter sjöalven vid namn Gundir. 

Jag bad Fenrir att sätta sin skarpa nos i arbete och se! det tog bara ett ögonblick så fick han upp ett spår, och vi fann Gundir. Som höll på att ordna med sin fiskebåt. Eller vad det nu var, det var en rätt schaskig "båt". Mer som en planke med väggar....

Nåväl, jag samtalade med Gundir, och denne gick med på (emot betalning ty pengar är allt vad folk tänker på....) att leda oss till den del av havet där de (förmodade) havsvarelserna höll till, plus den stulna väktarstenen! Ovanpå detta så ställdes min grupp inför två dilemman: 

1. Resan upp och ner i djupet.
2. Hur vi skulle kunna andas där nere....

Min brilljanta slutledningsförmåga löste snabbt dessa problem. genom att vi skulle använda ankaret på min båt för färden. Och när det gäller syret .... simpelt, vi shopar loss lite bryggd och annat behändigt som är lättillgängligt i Xelan. (Allt skall man behöva tänka på!)

Vi lämnade Gundir vid sin "båt", och började ta oss mot stadens handelsdistrikt.

MEN innan vi kommit dit så stoppas vi vid MIN båt och en upprörd Volmar. Han yrade något i sin bakfullhet om att jag inte betalt hamnmästaren och parkeringsavgiften. Så jag skickade iväg mina kompanjoner för att handla medan jag tog hand om den snurrige magikern.

Mina kompanjoner handlade loss för hela sin veckopeng, vilket gladde mig när de kom tillbaka. Själv valde jag att ta ett ordentligt snack kring (den där jävla!) Volmar, vår relation, hans färdigheter, och framtid. Ett utvecklingssamtal/medarbetarsamtal helt enkelt. Jag passade även på att visa honom den magi som jag burit på i mina ådror, och han var mållös av förundran kring hur JAG Författaren, kunnat dölja denna styrka så länge. Jag svarade att en sann hjälte behöver inte skryta med sina färdigheter. Han behöver bara se till att de kommer till användning när oskyldiga hotas!

Efter vårt möte satte jag min assistent(#3) den ende Styrman* till att gå över vårt förråd och skeppets skick. Ty jag planerade en FEST för mina kära medhjältar i slutet av dagen. För de hade varit så duktiga och handlat helt själva utan mitt övervakande. Jag skickade även Styrman till att måla/ingravera namnet på min båt, för att fastställa dess ägande.

Snart stod det "Författarens Hammare!" på dess högra front. ordet hammare blev lite suddigt dock då jag först ville att det skulle stå (Författarens) vrede. Men tyckte hammare lät bättre då det passar in med min berömda styrning/strategi "Författarens Manöver".

När Raphtalia och Fenrir återvände till min båt så berättade de att de hört rykten om blodtörstiga bestar som lurade i skogspartierna utanför staden. Vid detta så knöt min hjältemodiga hand sig, och jag satte genast iväg oss för att bekämpa hotet! Undertiden som Styrman endå skulle ställa till och ordna inför kvällens festligheter.

Fenrir spanade i förväg medan jag gick vid sidan av Raphtalia. Nu sittande på sin ädla springare. Ett rassel i buskarna framför oss! och Raphtalias ögon blev mörka av vrede över inkräktarnas feghet. Faktumet att de försökte överraska oss visade prov på deras ondska.

Unge Raphtalia förde sitt stridshorn till sin mun och lät dess signal ljuda över skogen som vi färdades igenom. Prasslandet i buskarna ökade och snart så rusade en hord på sex(ton) gigantiska spindlar emot oss. Vadera stor som en bergsget av berget Hastolaw i det fagra länet T'vangirr.

"Den ondska ni sprider i världen slutar idag kräk!" ropade jag ut och avfyrade mitt trogna armborst. Raphtalia ropade ut sitt krigsrop och anföll spindelhorden. Dock måste hon varit för ivrig eller så spelade de onda varelserna ett mörkt spratt på den unga ryttaren. Hennes häst red förbi vågen av spindlar, och Raphtalia fann sig snart stridande omringad av mängder av kräk, samtidigt som hon försökte få styr på sitt skrämda riddjur....

Jag själv tog tillfället i akt och skickade ett skott för att avleda spindlarnas uppmärksamhet. Vilket fungerade galant, jag var snart omringad och drog min värja. Till höger och vänster högg jag i rasande takt, och klöv lemmar och kroppar. Jag började undra var min gode vargkompanjon tagit vägen?

Tanken hade bara lämnat mig när ett vrål hördes, och ur buskaget flög Fenrir ut och med ett svep(!) separerade en av spindlarnas kropp i två! Därefter begav han sig i klassisk väg sig in i ett djuriskt vansinne som lämnade döda kroppar och kroppsgegga runtom honom.

Striden var hård, och lång. Ty dessa spindlar var förstärka av de mörka krafter som en gång skapat dem. Så det tog oss hjältar precision och färdighet för att döda dem. Men vi lyckades!

trots att den sista spindeln såg till att fälla Raphtalia från sitt riddjur. När hon låg och sprattlade på marken var det tack vare min snabba insatts som jag räddade hennes liv från en säker och smärtsam död.

När vi var klara var Raphtalia och Fenrir täckta i spindel mojs, och jag själv hade fått en fläck på rocken... men vi samlade ihop lite bevis för vårt hjältedåd, och återvände till staden. Väl där fick vi en mäkta fin belöning och hederskommensation över vår insats. Vilken nu säkerligen skulle skona livet på både invånare och dess älskade hem.

Efter denna hårda strid var vi alla trötta och hungriga, och jag såg hur mina vänners ansikten sken upp av lycka och under när vi återvände till MIN båt i skymningen. Lampor var tända över båtens alla relingar, och mitt på däck stod ett uppdukat bord. Fullt med mat, dryck och goda vänner vid dess sida. Vi slog oss ner och under en vacker månskens natt så sjöng och festade vi. Glada över vår seger, och de kommande äventyren i havsfolkets domän.

Det enda vi inte tänkte på dock, måste jag medge var att hämta Ragnar. Som fortfarande vid detta tillfälle låg begraven under en hög av jord....

*********************************************

((( Spelmöte 11 av Drakar & Demon kampanjen, med spelledare M.A )))

Författaren: (Förmodad) Halv-alv, Yrke: Lärd, Spelare: CH

Fenrir Grårygg: Vargfolk, Yrke: Tjuv/jägare, Spelare: AE
Raphtalia Ravencrest: Människa, Yrke: krigare, Spelare: PB
Ragnar Järnnäve: Högländare, Yrke: krigare, Spelare OH

Bakom scenen bilder: Striden mot spindlarna. Observera Fenrir i vitt, Författaren i blått och Raphtalia på häst, sedan röd modell när hon blev avkastad från hästen.