Författarens Journal 10 - Båtar & Alver

 

"Framtiden oroar oss, det förflutna håller oss fast. Därför går vi miste om nutiden"

"Har du kommit på det själv?"

"Näh, jag läste det i en bok"

Så där var vi! I full färd, närmast flygande över det skummande havet emellan Grimholt och Xalen, alvernas rike. Vid rodret hade vi (självklart) mig, FÖRFATTAREN! Kaptenen över detta manskap av sjöbusar och blivande hjältar. Medan jag lärde upp den begåvade men otränade styrman på skeppet, så passade unge Raphtalia att rykta sin älskade häst, och spendera lite kvallitetstid med detta havreätande kreatur. Allt medan Fenrir gjorde ... jag vet inte riktigt ... fiskade tror jag? Vad brukar en vargman göra på en båt!?1?

I vilket fall som, hade jag och mina kompanjoner mött än medresenär på båten. Som efter en kort utfrågning visade sig vara en hjälte. Vilken till råga på allt skulle till samma ställe som vi OCH hade ett snarlikt uppdrag från gamle Loke Drakdräpare. 

Hjälten i fråga var Mr. Ragnar Järnnäve, en högländare med ett rejält bredsvärd fastnaglat bakom axlarna. Denne barbar-inspirerade man var tydligen en mycket god vän till Roland(som för övrigt lånade ut skeppet till mig...) och därför var han även en vän till oss.

Jag och mina resekompanjoner hann dock inte lära känna Ragnar särskilt väl då jag fick syn på en rökpelare framför oss i havet. Vi var på väg mot två skepp som låg bredsides med varandra, och efter en närmare titt i min kikare insåg jag att det var ett handelsskepp hårt anfallet av pirater! Som den hjältemodiga kapten jag är slösade jag ingen tid, utan drog om rodret och seglade rakt emot skeppen.

"Mina vänner, det är är er kapten som talar. Gör klart för strid!"

"M-men kapten?"

"Till stridspositionerna! Mr. Järnnäve, bemanna balistan!"

"öööhh, om du säger det kapten"

.........

"Balistan laddad och klar"

"Mr. Järnnäve, eld efter behag!"

Så fort vi var inom skotthåll ropade jag ut åt Ragnar att påbörja beskjutningen av piratskeppet.

Lod efter gigantiskt lod avfyrades, och jag kunde med glädje se hur Ragnar klöv piraternas kråknäste och naglade fast bråkmakaren som satt däri! Detta inspirerade unga Raphtalia till att assistera Ragnar, och tillsammans naglade de fast ett antal pirat uslingar i deras egna skepp! 

För att hålla upp vårt moment, och ge piraterna en överraskning så bestämde jag mig för att utföra den berömda "Författare Manövern!", och med ett hårt (men stilig) krasch brakade vårt skepp in i piraternas, och vi drog vapen och bordade dem.

En hård strid påbörjades, och likt en tavla svingade jag mig över till piraternas skepp. Tätt följt av mitt trogna manskap och hjälte-kompanjoner. Jag duellerade den brusige pirat hövdingen egen hänt(!) medan Ragnar och Raphtalia stod rygg i rygg där de högg ner alla anstormande uslingar. Fenrir å andra sidan släppte återigen sitt sinne och rusade runt som besatt på däck. Han högg sina käftar kring de pirater han fick tag på och slet halsen av dem (litterärt...).

Utan att stoltsera så hade piraterna inte en chans att övervinna vår besättning.

Striden var över, och medan Fenrir avrättade fångar (bakom min rygg!) så passade Raphtalia och Ragnar att gå över skeppet. Själv besökte jag handels skeppet och samtalade med dess ägare. Den klipske Louis, vars tacksamhet kastades över mig och min brilljanta strategi. Han prisade min berömda manöver, och var tagen av att stå i närhet till en sådan hjälte likt den jag är.

Sagt och gjort, vi bestämde oss för att ta följe till alvernas rike. Och när vi fortsatte vår färd så passade jag på(som den godhjärtade kapten jag är) att dela ut bytet till mina modiga sjömän. 

Mina kompanjoner och Ragnar tog sig lite byte från piraterna, obetydligt krimskrams.

Medan jag.... tog .... skeppet!

Det forna piratskeppet var nu Författarens skepp!!

Min lycka var gjord!

Nåväl, vi seglade vidare och anlände till Xalen, alvernas rike. I vilket jag och mina kompanjoner skulle få söka reda på magiska artifakt och bra deals. Allt medan dansöser skulle överösa oss med gratis pengar, mat, hattar och kärlek. Ty det hade jag läst i böcker innan jag tvingades ut i detta .... erm jag menar, det läste jag i min ungdom!

Jag såg så klart till att informera mina kompanjoner inför de goda stunder som väntade oss:

"Ah mina goda följeslagare. Snart står vi inför alvernas rikliga gästfrihet, och vi kan ta del av dess rikedom. Gratis pengar, gratis mat, gratis hattar och dansöser som välkomnar oss ha-ha!"

Vi lade till våra båtar, landgången slogs ner och.... och .... inte en enda dansös kunde ses så långt ögat kunde nå!? Skandal!!  

"Ah, vänta på mig. Jag ska bara hämta min bäst"

"har du ochså en häst?"

"Jajamän bruden, så nu är vi två ryttare här i gänget"

"Pfff, jag har ett skepp. Men detta är ju ingen tävling direkt..."

Min besvikelse var ett faktum, samt att ha två frustande hästar i ryggen gjorde inte saken bättre... MEN som den obestridde ledaren över gruppen så tog jag täten och stegade fram igenom alvernas stad. Dess vackra vita byggnader omfamnade oss medan dess folk backade undan av vördnad över ankomsten av denna samling hjältar(och hjältinna).

Jag samtalade lätt med lokalbefolkningen och fick snart rutten till högrådet i denna stad. 

Vi var på god väg och allt lutade åt att kunna bli en god dag.

Detta var fram till det att vi närmade oss en taverna och ur denna staplade ingen mindre än .. DEN DÄR JÄVLA VOLMAR!! Överförfriskad som vanligt och i sällskap med ett annat fyllo vid namn Angmar. De båda männen hälsade oss hjärtligt och varmt. Jag å andra sidan var förbluffad över HUR detta misslyckande till man hade kunnat hamna HÄR av alla ställen!

"VOLMAR hur kom du hit!?"

"öööhh jo det ska jag berätta *hick"

"Äääähh det harru ju redan gjort. Det var ju efter du räddat denna där trollkarlen juh"

"Jao just det, jag räddade hela ön. Åh de här tittade på medan jag gjorde det"

"Du .. eh ... näh .. jag ....JAG är ju HJÄLTEN DU GJORDE INGENTING!!"

Mitt normala lugn utbyttes snart till ett blått raseri och med min sedan tidigare trasiga mandolin försökte jag att slå till den där jävla Volmar. Tyvärr så lyckades han undvika mina slag, mycket tack vare att jag var så ARG!!

De andra nötterna i mitt sällskap gjorde ju ingen nytta heller, så när jag lugnat ner mig hade jag nu ledarskapet över ytterliggare två "hjältar" under mina armar. Gah, varför straffas jag av alla (Förmodade) halv-alver!?!?!?

Nåväl, vi reste upp till högrådets fort/slott, och väl där blev vi ju så klart inte insläppta. På grund av att vakterna där var väldigt fördomsfulla mot mina kompanjoner. Jag lyckades dock övertala dem att släppa in mig och unge Raphtalia. Vilket resulterade i att Fenrir blev väldigt svartsjuk....

För att göra ett långt möte kort(vilket är en bedrift när hög alver är involverade) så hade väktarstenen i staden blivit stulen (Såklart!) av vad som tordes vara sjöfolk.

Jag och Raphtalia ingick ett avtal att återbörda väktarstenen till alverna (någon gång...) och begav oss ut för att samtala med våra medhjältar.

Efter det gick den redan dåliga dagen rakt utför....

Fenrir var mörk av svartsjuka, och klöste hål på mina kläder i en barnslig vrede. Efter det gick han iväg och fiskade med Ragnar Järnnäve på okändplats. Och gjorde gud(arna) vet vad ute i skogen!?

Unga Raphtalia sprang iväg som en bråkig tonåring och tog in på ett lyxvärdshus. Utan att ta hänsyn till oss andra eller sin ledares önskemål!! Så hade jag de båda idioterna Volmar & Angmar som följde efter mig vart jag än gick. Vilket inte gjorde det hela lättare!!

Som tur var så hade dagen gått mot sitt slut och jag valde att återvända till hamnen, och MITT skepp. Väl på detta satte jag ut vakter, och sparkade ner de båda överförfriskade männen i bottnen av skeppet. Själv retirerade jag in i kaptenshytten och möblerade om lite på MITT skepp.

Det var galant, ljuvligt och utmärkt. Jag bäddade ner mig själv och funderade över gruppens situation: försvunna väktarstenar, bråkiga och oresonliga gruppmedlemmar, potentiella faror, prisjägare, och bristen på alviska dansöser!

Jag suckade lätt och funderade först på att hissa segel och lämna allt bakom mig. Åka hem till Spanita och besöka senjorita Anita, dricka lite Liguino terraquiff och bara njuta av ett liv utan faror.....

Men så påminde jag mig om att det inte var mina kamraters fel att de var dårar. Så därför skulle jag bryta min heliga kod om jag lämnade dem i sticket. Jag lovade högt och heligt där på plats att jag skulle se efter dem, ty är det inte det hjältar gör så säg?

*********************************************

((( Spelmöte 10 av Drakar & Demon kampanjen, med spelledare M.A )))

Författaren: (Förmodad) Halv-alv, Yrke: Lärd, Spelare: CH

Fenrir Grårygg: Vargfolk, Yrke: Tjuv/jägare, Spelare: AE
Raphtalia Ravencrest: Människa, Yrke: krigare, Spelare: PB
Ragnar Järnnäve: Högländare, Yrke: krigare, Spelare OH