Författarens Journal 6: Shopping och utflykter

 

"Ah yes, en ledig dag. Jag har inte haft en ledig dag sedan ... sedan ... den bra tiden"

En ny dag väntade mig och mina goda kompanjoner då vi äntligen anlänt till staden Nova. Här ibland myller av folk och sevärdheter kunde vi äntligen spendera det silver och andra skatter vi samlat på oss under våra äventyr. Mat och förnödenheter inköptes, bläck, pennor och pergrament. OCH viktigaste av allt: TRE nya hattar till mig! En Top/Hög hatt, en kaptens hatt och en musketör hatt, likt den de upphöjda hjältarna och hjältinnorna av Francosian bär under sina äventyr. Jag var lyrisk av glädje.

Med våra fickor lättare men väskor tyngre av varor så begav vi oss till en taverna där jag och mina kompanjoner gjorde upp en plan för vår fortsatta resa till Baldur.

"Dvärgar ja, ett gruvligt folk. Djupt tänkande därtill, men jag antar att man blir det av att spendera så mycket tid under jord?"

Då vi är hjältar och kunde lika gärna förena nytta med nöje så lyckades jag fixa ett arbete åt mig och mina kompanjoner som skulle föra oss till vårt utsatta mål. Och även låta oss tjäna ära och lite mynt på samma gång. Ett samtal med arbetsledaren Egon som klagade på att den malm som skeppades mellan samhällen hade stött på diverse problem och i många fall försvunnit. Drog mitt intresse och jag lovade att lösa detta problem, eller dö i försöket!

Men först så behövde mina allierade en dag på sig att ordna upp sina affärer, och själv så kände jag att jag utan tvekan förtjänat en ledig dag. Och vilken dag det blev!

I mitt egna sällskap kunde jag förminnas mitt gamla liv, skissa lite, äta gott och slippa oroa mig över att vakta unga Raphtalia, borsta undan Fenrirs hår från  min kappa eller få mitt huvud avhugget av en svartalf.

Ack, den dagen varade inte länge och snart fann jag mig vid nästa dags gryning och vi begav oss. Men inte förrän jag gett ett heroiskt tal till Egon och hans samlade arbetare om att deras problem snart skulle vara löst, så sant som jag heter Författaren!

Jag satte den näst bästa ryttaren i landet, Raphtalia(Jag själv är den bästa ed.) på att köra den vagn vi fått för att hämta och frakta/skydda det material som skulle förses oss under färdens gång. Fast hon kunde behöva lite träning då varje gång jag försökte ställa mig upp föll omkull...

Raphtalia: "Kan man ens säga att ni vargfolk har läppar?"
Författaren: "Vargfolk är faktiskt bland de bästa kyssarna i världen"
Raphtalia: " ... OCH HUR VET DU DET!?"

Själva resan gick utan större intryck; Raphtalia styrde vagnen och Fenrir spanade efter fiender samtidigt som han såg längtande emot den skog vi passerade vid. Själv så berättade jag om diverse äventyr jag varit med om för att lätta upp stämningen. Som till exempel om hur jag besegrade Bragde besten i Mörbylånga bukten!

"... detta jättelika monster till formen av en groda försökte svälja mig hel! Men jag rodde ner min eka i halsen och kvävde den till döds! Sedan klättrade jag upp på dess äckliga knottriga rygg och hämtade den genuina pärlan av Adravagas. Vilken jag sedan hjältemodigt återbärde till den närliggande byn" 

Jag och mitt sällskap reste igenom samhället Grinde, och sedan till Åhus. I båda samhällen så vilade vi, då Raphtalia fruktade överfall i natten. Så medan jag och min unge kollega vilade på ett värdshus så fick Fenrir sova vid vår vagn. Likt den vakthund han är, en mäkta duktig sådan med!

Innan vi nådda Åhus hade jag lyckats att förskaffa oss lite information kring de rökpelare som skymtats i natten och hur något mystiskt verkade ske kring de gamma masugnarna ute i Åhus vildmark. Jag hade en dålig föraning kring detta och bad mina kollegor att vi skulle avvakta med att utforska men de red ut endå....

Vägen till Åhus masugnar ledde oss igenom skogen, och då detta var Fenrir's element. Lät jag vår klipske vargman att ta täten. Snart hade han funnit en väg fram igenom buskaget, och även trubbel: Orker hade tagit över området.

För att ta reda på mer information så ordnade Fenrir en förklädnad till mig i vilken jag smälte in i undervegetationen med. Och under en tid studerade vi vår fiende och hur vi skulle kunna tackla dem. Raphtalia i sin unga otålighet ville gå till ett hårt anfall, som visserligen var heroiskt. Men dumdristigt. Jag själv manade till lugn och ansåg att vi istället skulle spela på den välkända vidskeplighet och på så sätt undvika konfrontation.

"För några år sedan äventyrade jag med en ork vid namn Gorbat. Han var så fruktansvärt vidskeplig att en skugga kunde skrämma slag på honom"

"Du föreslår vad?"

"Att vi klär ut Raphtalia till ett spöke och sedan på sitt riddjur flyger hon fram och skrämmer dem så de flyr från platsen!"

"...."

"......."

"Jag börjar leta kottar att använda till betar!"

Tyvärr så blev jag nedröstad kring min briljanta idee, och vi förberedde oss på strid. 

En strid jag hade onda aningar inför, men vågade inte att säga detta till mina allierade.

För att sammanfatta en lång strid kort; jag höll mig i bakgrunden och regnade lod efter lod från mitt armborst på den samlade ork skaran. Fenrir hoppade likt en skugga fram ur skogens mörker och klöste livsblodet ur den ena fienden efter den andra. Vår vargman lärde fienden denna dag att ingen är säker i skogen från honom.

Att se Raphtalia i strid på en häst var att se en gudinna rida fram ur mörkret för att slå de otrogna som korsat henne och hennes anhängare. Hennes familj hade tränat denna ryttarinna väl då hon sick sackade emellan fienden och högg höger till vänster. På ett kopparmynt vände hon sitt riddjur likt ingenting och for in för ännu en attack. Det var en fröjd att se henne, och mitt hjärna värmdes av att kunna kalla Raphtalia och Fenrir mina allierade.

Jag själv fick utkämpa en utdragen duell emot en rejäl ork krigare som trots mitt kamouflage upptäck mig ibland skogens grönska. Jag drog min kroksabel och vi möttes på slagfältet.

Jag är inte en hjälte som skyr undan från strid, men jag vet att min fysik inte är skapad för utdragna konfrontationer.

En panik likt den jag känt när vi stred emot svartalf konungen började sakta men säkert att växa upp i mitt sinne. Min kraft både på det fysiska och psykiska planet började att brytas ner, och jag kände även hur den vägg ju sedan länge byggt upp emot mitt erfarna trauma började att brytas sönder, likt sand inför tidvattnet.

Värst av allt, så började han att vakna i mitt inre. 

Jag slogs nu inte bara för mitt liv emot orken, utan även för min själ. 

Jag visste att detta kunde vara slutet för mig, för Författaren.

Min tillvaro var inget annat än mörker med inslag och bilder av strid och konflikt.

Plötsligt fann jag mig på marken med orken stående över mig.

I nästa var det Fenrir, som hjälpte mig upp och gav mig dryck för att återfå min styrka.

Vi vann den fysiska striden, och marken var full med döda orker som sökt att skada oss.

Mina allierade vann denna strid, inte Författaren, inte jag. 

Ingen hade kunnat be om bättre 'vänner' att ha vid sin sida.

Problemet var bara att striden om min själ, hade gått mindre bra.   

******************************************

*T.V Författaren i sitt nya Essé: The Kommando
*T.H Författaren när Raphtalia gjorde en "kill steal" mitt framför ögonen på honom

"Såg du vad inkräktaren tog vägen, hugg?"
"Näe Dugg, jag ser bara en massa granar...."

*T.V Rättelse: när gruppen går in för att döda istället för att klä ut sig till spöken 

*T.H Författaren har återigen återvänt från dödens rand med endast 1 HP. I vanliga fall skulle detta firas, men med ett förvärrande PTSD. Växer tyvärr hans personlighetsklyvning djupare och jag fruktar för hans välbefinnande, men ochså för hans allierade...

*********************************************

((( Spelmöte 6 av Drakar & Demon kampanjen, med spelledare M.A )))

Författaren: (Förmodad) Halv-alv, Yrke: Lärd, Spelare: CH

Fenrir Grårygg: Vargfolk, Yrke: Tjuv/jägare, Spelare: AE

Raphtalia Ravencrest: Människa, Yrke: krigare, Spelare: PB