Författarens Journal: Del 2

 

”Oj, vad solen skiner starkt. Så synd att man inte har en HATT!!”

Vårt humör var dysters och spänt när vår eka lade till vid stranden till skatt ön.

Under färden över tog jag till hantverk för att skapa mig en ny kaptenshatt av papper. Då en viss person(Raphtalia) kastat min förra i sjön!

Mina medresenärer gick före och hackade undan djungels vegetation, medan jag med mitt briljanta orienterande ledde oss över ön, i stark färd mot vårt mål; ruinen i mitten av ön.

Efter att ha rest in en bit på ön blev mitt sällskap attackerat av ”Ö-talare”, ett sedan tidigare oupptäckt folk som hade en likhet av de nordliga Neandertalarna. Men betydligt mer brutala och blodtörstiga! Jag samlade mod och drog min klinga, men mina allierade hade en annan plan och flydde från den annalkande horden….

PÅ grund av denna dårskap blev alla i sällskapet tillfångatagna av Ö-talarna, förutom Fenrir Grårygg som lyckades att gömma sig ibland ett par närliggande buskar. Som fångar blev vi bundna och drogade, så mina utsikter blev mörka på mer än ett sätt (höhö).

Som tur var kunde vår skickliga vargman följa efter sällskapet och påbörjade genast en infiltrations operation som såg våran utrustning räddad och Ö-talarna’s by eldhärjad.

När jag återfick medvetandet så var jag, Raphtalia, Volmar och en av seglarna bundna vid offerpålar. Omringade av Ö-talare som var inne i en ceremoni av sång och offerriter.

Jag inledde genast ett samtal med prästen(då jag talar grott folk) så med en klar stämma sade jag;

”Bomschakalaka, dabu prestino, mig författare, Raphtalia zug zug prestino?”

(”Här var det röj, var hälsad präst, jag är Författaren, Raphtalia vill gärna älska med dig”)

Jag talade dock för döva öron, och snart föll jag och mina medlemmar ner i en grop avsedd för offer och död… När vi kom till, återförenades vi med Fenrir och alla drog en lättnadens suck. Eller åtminstonde fram till det att en GIGANTISK SPINDEL kravlade sig ur mörkret och gjorde sig redo att förtära oss.

Jag såg på monstret, och sedan på mina allierade. Innan jag drog mitt svärd och utropade ett rop av samling;

”Mina vänner, det är dags att vi alla gör det vi är bäst på: Massiv skada!”

Och med det anföll vi monstret.

”Slå den hårt, och om det inte fungerar; slå den hårdare!!”

Striden varade i vad som tycktes vara timmar!

Vi högg och slog, spindeln bet och klöste!

Men vi var fast beslutna att INGET skulle få stå emellan oss och skatten!

Efter att Raphtalia dragit till sig monstrets uppmärksamhet, skapade jag en öppning för Fenrir som med ett skutt körde ner sina vapen i spindelns jättehuvud. Och sen var besten död.

Volmar och jag fann skatten, en rejäl skattkista medan mina allierade började att söka efter en utgång. Därefter började vi det mödosamma arbetet och färden tillbaka till stranden.

Men när vi till sist kom dit fann vi ekan förstörd och vårt storslagna skepp förgjort.

Vi var strandsatta på en ö full med hotfulla varelser och krigare.

Jag måste medge att även en hjälte som jag tappade modet vid en sådan uppenbarelse…

Men vi samlade ihop oss och gjorde upp ett litet läger, där vi fick vila och äta.

Därefter så sorterade vi upp den rejäla skatten på 115 silvermynt, 80 koppar och 5st ädelstenar. Stämningen i lägret reste sig betydligt efter det (hehe).

En ny dag grydde och till vår lättnad och förvåning så fick vi syn på en fiskebåt utanför öns kust. Raphtalia som den kloka kvinnan hon är drog fram sitt signalhorn och lät kraften av dess sång ljuda över ön. Och vi påbörjade en hastig reträtt mot strandkanten, medan fiskebåten började segla emot oss.

Dock så hade signalen väck Ö-talarna och kvickt började de röra sig emot oss!

Jag skyddade osjälviskt mina allierades flykt, och lyckades även att leda Volmar till att kasta en eld boll och antända hela den norra delen av djungeln.

Tyvärr innebar även denna osjälviskhet att jag tog ett spjut i min sida. Blodet forsade, och mina fiender skrattade, men jag bet ihop. Då jag inte ville ge vildarna nöjet med att höra mig kvida!

Jag greppade ett rep från fiskebåten och fann mig snart på dess däck, och med skatten och mina vänner i säkerhet. Kunde vi nu lämna helvetes ön bakom oss och sikta framåt mot vårt nästa mål.

En välförtjänt vila och lite god mat helade oss under de kommande dagarna.

Och jag fick även chans att berätta om mina stordåd för våra räddare, vilka självklart blev imponerade av att vara i närheten av en äkta hjälte. Jag fick även chansen att styra deras båt en sväng, ty mitt namn är ju trots allt ”Kapten Författaren Detektiv”.

Även om allt var frid och fröjd i början av seglandet så uppstod självklart bråk kring hur man bäst styr en båt. Man kan dock inte förvänta sig annat när man har med amatörer att göra….

I vilket fall som var våra sinnen fulla med fröjd att återvända till civiliserat land, när plötsligt vår båt slogs till av något okänt, och lika snabbt som det första slaget träffade oss, så nådde oss även det sista….  

((( Spelmöte 3 av Drakar & Demon kampanjen, med spelledare M.A )))

Författaren: (Förmodad) Halv-alv, Yrke: Lärd, Spelare: CH

Fenrir Grårygg: Vargfolk, Yrke: Tjuv/jägare, Spelare: AE

Raphtalia Ravencrest: Människa, Yrke: krigare, Spelare: PB