Kaskas D&D anteckningar - Vampyrer

 

”Vampyren”

Har ni slagits mot vampyrer någon gång?

De är ettriga varelser, snabba, slår hårt, och de biter nästan lika hårt som en haj!

Jag och Chardos hade åtagit oss ett uppdrag;
"Döda den lokala överherren innan dennes horder gick ut för att skörda nya offer"

Inga problem, så vi reste till dennes lya.

Knallade in, slaktade en hel drös med odöda och levande följeslagare.

Ghouls, zombier, skelett, ett ruttet-troll, spöken. Allt mellan himmel och jord!

Så kom vi in till tronrummet, och mycket riktigt satt höjdaren där, lite lagom självbelåten.

Och funderade över ”Hur smakar fiskblod egentligen?”

Efter den kommentaren så beordrade jag Chardos att lämna nöten till mig.

Herren hade ett par vampyr-trälar som sprang emot oss likt hundar för en jägare.

De var ingen match för min son, som med en yxa i vadera näve klöv lemmar och huvuden likt en dans, och skrattade gott under tiden.

Själv gick jag i fight med herren själv, som likt en duellant började fäktas med mig.

Vi testade varandras försvar och attacker en stund innan han tröttnade och började använda sin utomjordiska snabbhet för att döda mig. Hans slag och stötar var likt en dimma av metall framför mig. Och jag fick använda all min skicklighet för att parera. Några stötar hittade dock hem, och jag såg vampyr herrens ögon tändas när mitt koppardoftande blod nådde luften.

Vampyren trodde att han var det största rovdjuret i den salen, men han misstog sig.

Jag med var ett rovdjur, som bara behövde få honom i mitt element…

Jag fejkade en flykt mot ett fönster som vätte ut mot vallgraven nedan.

Vampyren gjorde ännu ett utfall, och denna gång lät jag huggen ta vid.

Han skickade in sabeln i min sida, och när smärtan nådde min hjärna så fylldes mitt sinne av vrede. Denna extra styrka skulle jag behöva inför den kommande manövern.

Med sabeln i mig så var vampyren tillräckligt nära för att fångas.

Jag greppade honom och slängde mig bakåt, i full fart for vi båda ut igenom fönstret och ner mot vallgravens mörka vatten. Han försökte slita sig, men i min smärta lät jag vilddjuret slippa ut och med min käft högg jag honom över skuldran.

Han var fast.

När vi mötte vattenytan så förlorade vampyren allt som gjorde honom till det snabba rovdjur han trodde sig vara. Han var inte i sitt element … men det var jag.

En stund senare drog jag mig upp ut vattnet, och mötte där en flinande Chardos.

Hans pansar var fullt med detaljer av den strid han varit med om, och en del av hans motståndare satt fortfarande fast här och där. 

Själv överräckte jag honom huvudet av den nu forna överherren av området.

En varelse som han skulle inte kunna återsamla sig efter att ha blivit söndersliten.

Särskilt inte när resten av hans kropp nu blev mat åt vallgravens hungriga väktare.

Vi återvände till vår uppdragsgivare, och fick vår belöning.

Slutet gott, allting gott.

Eller ja, vampyren var inte särskilt god över huvud taget om jag skall vara ärlig.

Men det kunde vart värre … det kunde varit en Bugbear!!