Dolknäve av Silver Kolonin

 

... äventyrarna spatserade igenom staden och mot högfästet. Platsen där Silver kolonins ledare höll hov och råd. De hade väntat i mer än en dag på att få en audiens med "Rikets Röst" som detta folk kallade sin ledare. Förmodligen änne en tok ibland många hade Muralia sagt när gruppen samlats på värdshuset dagen innan.

Även efter sitt godkännande så kände gruppen sig iaktagen när de promenerade igenom staden. Ty folk och vakter de passerade höll noga koll på utbölingarna. Och Shadow hade tidigt upptäckt att var och varje man, kvinna och barn i detta samhälle bar på ett vapen. 

Barbariskt hade gruppen utstött när Shadow förmedlat denna upptäck.. För vilken civilisation, förrutom härjare och primitiva klaner använde ungdomar i krigstjänst? Men som Isirius sagt, Silver kolonin och dess folk var ett udda sällskap. Isoalister som sökte allierade, individuella varelser vars liv var kopplat till staten, till vilken de ägde sin alligans. Goda krigare och kloka magiker som skulle ge upp all sin kunskap och liv så fort deras överordnad beordrade dem att kasta sina liv i försvarslinjen mot fienden. Påhittade så väl som äkta.   

Blint lojala i vissa ögon, dumdristiga i andras. Hur som helst så hade gruppen ett uppdrag att utföra, och ett meddelande att lämna. Oavsett om mottagaren var galen eller ej.

Vid högfästets fot fick gruppen en insyn i hur stort den fästning som låg belägen i mitten utav staden verkligen var; torn och försvarsvärn reste sig högt upp i skyn, och i solens sken blänkte de silverfärgade rustningarna och armborstbärande krigarna som patrullerade. Här och där kunde man skymta energi av magiska utlösningar och spänningar i ett myller av färger kretsa kring ett torn eller två. Fortet var maffigt och äventyrarna begrundade synen under en stund, innan Muralia bröt tystnaden.

"Man får nästan intrycket att de överkompenserar för något"
Vid hennes sida skakade Shadow på huvudet och gav ifrån sig en suck.
"Detta är bara ett luftslott, syn för syns skull. De skulle aldrig överleva ett anfall av Thri-kreen"
Isirius skrockade lätt åt Shadows kommentar. Innan han gick fram till de vakter som stod vid fortets port och lämnade en introduktion. Innan han återvände till gruppen.
"Luftslott eller ej, så vet du precis som jag Shadow att skulle de bli anfallna, så skulle folket här kämpa till sista man. Deras religion tillåter dem inte att retirera och lämna det land de tagit i besiktning"
"... och de kommer dö precis som i Ekrot" fyllde Tabaxi scouten kvickt i efter sin kompanjons observering. 

Kattmannen och havsmagikern skulle just till att starta en diskussion när fortets portar öppnades och ut marcherade en man av tydlig rang till gruppen. Klädd i det ikoniska Silver skimrande pansaret, och med en hjälm försett med en tygbit liggande över dennes mun. Gick han rakt fram till gruppen och såg över dem alla innan denne talade.

"Jag är Dolknäve, kommendör av Silver kolonins försvarare. Nu även er tillfälliga vägvisare"

Mannen lät detta sjunka in för gruppen innan denne fortsatte:

"Ni skall nu få tala med "Rikets Röst", den hedrade Tyrania. Ledare för vår koloni, och den som kommer att leda oss alla till en stark framtid... oavsett om ni vill det eller ej"

Den sista biten sades med något som kunde tolkas som högmod utav några av de samlade äventyrarna, och Muralia samt Roland korsade armarna i misstro. Dolknäve ignorerade detta dock, och tycktes otålig på att få fart på äventyrarnas ärende.

"Då så, några frågor eller kan vi bege oss?"

Bakom gruppen så höjde Roland sin högra hand, och Dolknäve nickade lätt för denne att tala.

"Fick du namnet "Dolknäve" före eller efter du förlorade handen?"

Roland skrockade lite lätt, och resten av gruppen tilläts sig nu att stirra på Dolknäves vänstra hand. Vilken saknades, och var utbytt emot vad som kunde varit tippen av ett svärd eller en kniv.
Mannen av Silver kolonin höjde sin bladförsedda arm och roterade den i luften framför sig.

"Efter, min frågvise äventyrare. Jag tog namnet efter vår kampanj vid Tabaxi djungeln, och striderna mot klanen de Mörka Rötterna"

När denna Tabaxi klans nämndes stack Shadows öron upp, och han sneglade nu misstänksamt emot den knivförsedde mannen. Muralia upptäckte denna skiftning i kattmannens i vanliga fall normala karaktär. Och började överväga vid en eventuell fight om hon skulle tjäna mest på att assistera Shadow, eller Silver kolonins väktare...

"Du var en av dem som inkräktade på mitt folks land?"

En hes skrockning kom ifrån den tygbeklädda munnen på Dolknäve, och han viftade nochalant med sin normala näve emot kattmannen.

"Jag var den som ledde expeditionen in i ditt folks land ja. Ty rikets röst hade begärt det, och jag med mina mannar lydde. Var du med i dessa strider, soldat?"

Shadow reste sig till sin fulla längd, och nu var det som om två rivaler stod ansikte mot ansikte för att hävda sin rang och sitt folks agerande.

"Jag tillhör Tabaxis armé ja. Men jag var inte med vid denna händelse. Jag har dock hört hur ditt folk dödade och tog det som rättmätigen tillhörde de Mörka Rötternas klan!"

Dolknäve hade sänkt sina leder och hade nu låst fast sin syn i Tabaxins ögon. De båda krigarna mätte av varandra, med dåligt gömda hot i varje jest och blinkning.

"Första gången jag marcherade in i ert territorium blev vi tillbaka drivna snabbt. Ditt folks kännedom om terrängen gav dem en fördel vi inte kunde uppnå. Andra gången rökte vi ut er, och fördrev försvararna. Vi samlade många prov och fick mycket kunskap under den tiden det tog för Tabaxi att omgruppera sig"

Dolknäve tystnade, och en kort tystnad inföll. Isirius reste efter en stund av obehaglig tystnad ett finger för att bryta dödläget. Men då fortsatte Dolknäve:

"Andra gången Tabaxi kom, var det mitt folk som grävt försvar. Ty jag gav order om att vi skulle försvara platsen till antingen Tabaxi eller vi var döda... Tabaxi slog ut oss efter fem dagar och fem nätters ihålligt stridande"

Dolknäve tog ännu en kort paus innan han fortsatte, blicken fortfarande låst i en dold duel med Shadow.

"De få överlevande, där ibland jag fick en gåva ifrån kattfolket. Ett minne att komma ihåg vad som händer när utbölingar kommer in i deras territorium"

Dolknäve höjer återigen sim knivförsedda arm, och pekar lätt mot Shadow. Vilken bara rycker på axlarna och höjer obrytt sitt ansikte från den förlorade lemmen.

"Ni skulle inte inkräktat på vårt land. Hade ni bett om råvaror hade det kunnat lösas via handel, det är vad mitt folk strävar efter"

Dolknäve gav intrycket som att han väntat på detta svar från kattmannen, men utan att verka hotfull sträckte han på sig och nickade lätt mot Shadow.

"Mitt folk lyder order, oavsett vilken beordring det må vara. Vilket du om någon borde känna till, krigare... Nåväl, kom äventyrare er audiens med Rikets Röst låter sig inte väntas"

Med detta vänder Dolknäve på klacken och börjar marchera in i fortet, och dess öppna port.
Sällskapet med äventyrare ser på varandra. Shadow har dock fortfarande blicken fäst på Dolknäve och marcherar efter denne. Blicken fylld med vad som kan vara sorg, hat och till viss del, förståelse.
Isirius skakar trött på huvudet och följer efter. 

Vilket även resten av gruppen gör.

In i hjärtat av Silver kolonin, och den galenskap som väntade där...


//CH. 17/10-21 - Dolknäve av Silver Kolonin - D&D 5th